Att göra en Gastric Bypass

Jag hittade denna länken på Majjas blogg och är bara tvungen att dela med mig jag med. Himla bra info

Så himla bra och nyttig information för alla som är oroliga för tarmvred.... framför allt blev jag personligen glad över att höra att risken är som störst mellan 0,5-1,5 år efter op och det har jag passerat woohoo :)

Tarmvred efter en gastric bypass-operation

När man lyckas komma i ett par byxor i storlek 36 så är man ju bara tvungen att köpa dem, eller hur? :)

ja så har man sövts och fått en gastroskopi utförd. Jag är himla glad att jag fick sövas men vilket projekt det blir mot att göra det vaken. Första stucken med meganålen i handen...



...sen morfin (varför kunde man undra, det får man ju inte som vaken, eller?) men jag mår så himla bra av morfin så jag klagar inte :)

Sen ligga och vänta på läkaren och bita på en ring och så kom den ljuva sömnen.

MEN sen hände nåt. Hade fruktansvärt ont i magen när jag vaknade, inte magsäcksfickan utan mitt på. Snurrig som jag var så skämdes jag inte för att få öppen panik och skakade som jag hade fått ett epilepsi-anfall. Fick både alvedon och mer morfin intravenöst och så äntligen släppte smärtorna. Ingen aning om vad som orsakade det men var glad att det var över. Jag fick ligga kvar på observation några timmar och sen testa att äta lite för att se att det gick bra.

Sen blev jag hemskickad, fortfarande såpass snurrig att jag inte hittade utgången :). Då hade det gått 2 timmar sedan senaste morfindosen.

På bussen hem mådde jag jättebra, gör alltid det av morfin. Det är nog tur att jag aldrig provat droger av någon sort för jag skulle nog fastna direkt så bra som jag verkar må av morfinet...haha

Just det, undersökningen visade att jag troligen haft magsår men att det nu läkt. De hittade ett märke efter såret. Och eftersom jag mått bra sen jag började äta Omeprazolen så ska jag fortsätta med det tills jag får en telefonuppföljning med kirurgen.

Fredag morgon till söndag kväll har jag varit på Skytteholm och hjälpt till i sekretariatet på AIKs största fotbollscup under året. Ungsomslag från Barcelona, Ajax och Leeds var där och spelade. Vädret var fantastiskt och med 1500 åskådare var stämningen på topp hela helgen.

En härlig helg men jag har inte hunnit med något annat. hem och sova och sen upp igen bara.

Helgen avslutades på ett fantastiskt sätt för AIK som klubb:
- AIKs 01:or (där min äldsta son är tränare) vann SM-cupen i Falkenberg
- AIKs damer slog Malmö med 2-0 (en bragd)
- Cupen avslutades med beröm godkänt, allt hade gått jättebra och våra inbjudna prestigefulla lag var jättenöjda
- A-laget spelade sin mest fantastiska hemmamatch, där de vände 0-2 underläge till 5-2. Jag jublade och skrattade hela matchen :)


Bjuder på en bild där jag sliten men lycklig sätter mig för att vila i slutskedet av cuphelgen:

och så en bild på sonens lag. Det är Linus som står längst till vänster :)

BMI: 23
Vikt: 66,4 kg (+0,2 kg på 2 veckor, -49,6 kg totalt)

Känner mig rätt viktstabil :)

Tisdag:	Styrka, SATS
Onsdag:	Motionscykel 60 min
Torsdag:	Motionscykel 70 min

Analys:
Hann inte träna i slutet av veckan. Har jobbat 15-timmarspass fredag och lördag samt ganska länge på söndag och har bara varit hemma för att sova. Men nu är AIKs prestigefyllda cup Lennart Johansson Academy Trophy över för i år och det är vanliga rutiner som gäller igen :)

Detta skrev jag 17 Februari - 2011 om mina rädslor då
(hade då gått ner ca 20 kg, 17 veckor efter flytstart):

• Jag är rädd för att inte gå ner
• Jag är rädd för att gå upp igen (om jag går ner)
• Jag är rädd för att bli en sladdrig, fladdrande skinnhög
• Jag är rädd för att får tarmvred
• Jag är rädd för att få gallsten
• Jag är rädd för att alla andra biverkningar av op man kan få

Mest är jag rädd för ATT INTE KOMMER KÄNNA MIG NÖJD! Att jag kommer höja ribban mer och mer och leva mitt liv som missnöjd. Det måste jag kämpa emot, utan att för den skull lägga mig på rygg och ge upp.


Så här känner jag idag:
(nu ca 50 kg, 1,5 år efter flytstart)

• Jag gick ner så det är jag inte längre rädd för
• Jag är fortfarande rädd för att gå upp igen, frågan är om den rädslan någonsin försvinner...
• Jag blev inte någon sladdrig, fladdrande skinnhög men är lite glad för att jag hade den rädslan för den har sporrat mig att träna, vilken säkerligen har påverkat min kropp
• Fortfarande rädd för tarmvred och gallsten, men tänker inte så ofta på det längre
• Jag är inte så rädd för andra biverkningar av op man kan få. Jag har fått en del, såsom magsår (troligtvis), laktosintollerans, vitaminbrist och dumpningar ibland men det känns som petitesser och jag tycker jag kan hantera det. Det får mig dock att hålla mig alert och vara rädd om mig själv.

Min största rädsla var att inte bli nöjd och där satte jag huvudet på spiken. Så länge ens självkänsla är skakig så är man inte helt nöjd. Det finns alltid saker att förbättra och jag kan inte längre jämföra mig med den tjocka människa jag var. Det är som hon inte har existerat och jag har helt andra måttstockar nu.

Men jag vill ändå säga att det är bara en del av mig. En annan del är jättenöjd:

• Jag kan gå i trappor utan att andas tungt.
• Jag gillar att träna!
• Jag har inte ont i fötter, axlar och rygg längre.
• Jag behöver inte vara orolig när jag ska sätta mig bredvid någon på bussen.
• Jag kan åka karusell på Grönan!
• Jag kan gå på restaurang och komma mellan borden utan att nästan riva stolar (jag behöver inte tänka mig för vilken plats jag ska välja).
• Jag skäms inte när jag lägger upp matvaror på bandet i affären.
• Jag kan välja vilka kläder jag vill i vilken affär som helst
• och massor massor mer...

Kort sagt: Jag är lyckligt lottad :)

Tisdag:	Motionscykel 60 min
Onsdag:	Motionscykel 75 min
Fredag:	Motionscykel 60 min
Lördag:	Motionscykel 70 min
Söndag:	Motionscykel 75 min

Analys:
Ingen styrka den här veckan heller. Måste skärpa mig... men fler cyklingsminuter iallafall.

Fick tag i en antibakteriell och mjukgörande kräm på apoteket som man smörjer på skorporna. Skitbra måste jag säga. På bara några timmar är det nästan inga skorpor kvar... börjar bli hoppfull nu att jag hittar lösningen nu.

Först badda, badda, badda med alsolsprit för att torka ut. Sen när infektionen är borta, då smörjer man med den här salvan:

Avene Cicalfate - Crème réparatrice antibactérienne

Jag har provat alla möjliga krämer och plåster men det som fått det att gå över snabbast för mig har varit att låta läpparna torka ur. Inte smörja, slicka eller peta, bara låta det vara torrt och ifred.

Men jag tycker inte att det går tillräckligt fort ändå så nu testade jag en ny grej. Jag har baddat med alsolsprit gång på gång idag. Jag har använt tops indränkta i alsolspriten och se på trissor. Efter bara en halv dag har varet försvunnit och nu är det bara rena sårytor kvar. Alltså stickningarna började i fredags men det var först idag som vätskeblåsorna blev till var och jag började med baddningen. Nästa gång ska jag börja badda med en gång så får vi se.

Ser förjävligt ut just nu men det är ju på väg att läka. Nu ska jag bara komma på ett sätt att få skorporna att försvinna snabbt också. Vill ju helst inte gå till jobbet i morgon och se ut som en galning. Dessutom är det AW på onsdag...

Glömde att väga mig i fredags men det kanske var lika bra. Då kan jag leva i tron att jag väger 66,2 i några dagar till hehe. För jag tror inte jag gått ner mer nu utan snarare upp...

men vi får se nästa fredag... då gäller det

Har fått munsår från HELL!

Jag har munsår kanske en gång om året, MAX! Och då har det varit när jag haft mens OCH en värstingförkylning på samma gång.

Nu är det helt plötsligt andra gången på bara ett par månader och nu fick jag dessutom 3 st på SAMMA GÅNG!

Känner mig som köttfärs i ansiktet!

Måste vara vitaminbrister som får det att blossa ut nu så mycket. Viruset finns ju där för evigt men det har varit så sällan tidigare... trodde ändå att jag började få ordning på mina brister i kroppen. Jag känner mig pigg och stark och har inte mens, ingen förkylning....

Blääää

Denna helg har jag inte gjort mycket... bara haft det skönt och ätit gott...

Kram på er alla, bjuder på en aik bild haha

Några förkortade kommentarer som jag vill svara på här:

Titti55 skrev:
Fantastiskt,vart har magen tagit vägen?
När du motionscyklar cyklar du då i 60 minuter hela tiden eller delar du upp det på en dag?...

Svar:
Jora, magen finns där, som ett dallrande russin, Men inte så värst mycket häng och inte så tjockt, utan den är ganska platt OCH lös och skrynklig haha

Ang cyklingen så cyklar jag allting på morgonen och kör det som intervallträning. Först tyngsta motståndet i 20 minuter, sen lättare i 10 minuter och då ökar jag på tempot, sen växlar jag 5 minuter tungt, och 5 minuter lätt och kör så hårt jag orkar så länge jag orkar/eller hinner.

Sanna skrev:
...Min kropp vill inte riktigt fixa riktig träning samtidigt som jag går ner i vikt. Promenader är det enda som känns riktigt ok och som inte totaltömmer mig på energi. ...

Svar:
Det var likadant för mig i början. De första 4 månaderna promenerade jag bara. Tyckte det räckte så, var tillräckligt stor omställning och tillräckligt mycket att hålla reda på ändå tyckte jag. Sen började jag träna lite mer och trappade upp. Först efter 8 månader ökade jag till att träna de flesta dagar.

Marie Fallqvist skrev:
... Jag opererade mig i början av oktober och har gått ner 35 kg. Väger nu 93. Det var många år sedan jag var nere under 100 kg. Men vissa dagar känns det ändå som om jag rullar fram och är fet och ful!

Svar:
Visst är det så och det kommer alltid vara så. Vissa dagar känner man sig verkligen fet och ful och det är nog bara att försöka leva med. Däremot har jag upptäckt att jag får dessa "attacker" mer sällan och mycket mildare om jag tränar ordentligt och när jag tagit ut mig rejält så endorfinerna kickar in så känner jag bara ren och skär lycka. Som rosa moln och förälskelse :). Jag blir alldeles fnittrig. Men jag fick träna rätt länge innan jag började få de där kickarna. Nu vet jag hur jag ska framkalla dem och gör det så ofta jag kan. Enda hindret är när jag blir sjuk och inte kan träna... då faller jag ner i svackorna igen...

Försöker med projekt att inse att jag faktiskt inte är tjock längre. När jag ser denna bild jag tog igår så ser jag det faktiskt.

(Om nån undrar vad det vanisnniga grå är som sticker fram under den röda tröjan så är det mitt gamla kraftställ i storlek 48 som är helt underbart att ha på sig under kläderna på kalla matchkvällar hahaha)



Smärtan är inte helt borta ännu men det minskar mer och mer. Funderar på om det var nån nerv som var i klämm som gick från nacken, ner över armen och under bröstet. Kan ju ha varit nån stressattack också eller kombinerat med det men vi får väl se, för då lär det ju komma tillbaka...